Norrländska Korrespondenten – 24 april 1868, sida 2

det var tungt och hårdt, att hon icke var Mattie, och jag Sylvia. Det var mörkt i mitt rum, då jag inträdde; stjernorna tindrade klart öfver de mörka träden derute, fönstret stod öppet och trädgårdens doft inträngde genom det. Jag lade mitt hufvud på armen i fönsterkarmen och kände att min moder måste gråta bittra tårar för min skull. Mamma, suckade jag, du får icke mycken ro, ty det blifver allt värre och värre för hvarje dag. Jag hörde tunga steg i trädgården och såg att min fader, Mark och Luke närmade sig. De stannade och sade farväl till hvarandra utanför dörren, då jag hörde lätta steg på trappan och såg Sylvia komma ut. Här är en liten biljett till er, major Hatteraickop sade hon med sin klara I röst; MNattie och jag mottaga med tacksamhet er moders vänliga bjudningyo sade hon, och gick derpå in. Jag såg Mark kasta en glad blick upp till mitt fönster, men jag drog mig tillbaka och lade mig darrande på min säng.