Norrländska Korrespondenten – 24 april 1868, sida 2

du gifva ditt löfte till en man, som du så föga bekymrar dig om. Det ären klok, beräknande ålder vi lefva uti, och äfven jag kunde för längesedan ha varit rik, om icke försynen hade styrt annorlunda. Om icke Luke var rik, rikare än den ståtlige officern, som var här i afton, och som tyckes anse dig för en engel i stället för en liten vinningslysten, egennyttig varelse, som du i sjelfva verket är, så skulle du nog icke ha mycket med honom att göra. Gode Gud! Hvilket par istappar skola ni icke blifva: Men Mattie, låt oss resa till Eldergovan. Jag låg på en soffa, och jag hade vändt mitt ansigte från henne. Jag kunde icke uthärda att se på hennes lågande ögon. Det var tillräckligt att höra hennes bittra munterhet. Stackars Sylvia, tänkte jag, och ostackars Mattie och pack, hvarför ville Luke icke återvända till sin första kärlek 20 Jag hade icke något att säga i detta ögonblick, och då jag efter en stund ville tala och vände mig om, var Sylvia försvunnen. Jag steg upp för att gå till mitt rum. bå jag gick förbi Sylvias dörr, lyssnade jag och tyckte mig höra snyftningar. Jag kunde likväl lättare tänka mig henne med vredens rodnad på kinden och med blixtar i ögat, än förkrossad och gråtande. Jag tänkte, att