Norrländska Korrespondenten – 21 april 1868, sida 3

var det som det lilla häftiga fruntimret sade om Luke 25 Jag hade aldrig förr känt mig så feg; jag hade aldrig förr varit i så stor förlägenhet för hvad jag skulle svara. Hörde du inte hvad hon sade, Sylvia? framstammade jag slutligen. Omn jag vore säker på att ha hört rätt, så skulle jag icke ha besvärat dig och mig med denna fråga, svarade hon i en så skarp ton, att det knappt tycktes vara Sylvia, som talade. Du tyckes icke ha lust att upprepa hennes ord. Jag tyckte hon sade något om en förlofning mellan Luke och dig. Hon eller jag måste ha varit från förståndet; ty det är icke möjligt. Men det är möjligt. Denna förlofning har varat i ett halft år, och jag borde kanske förr ha underrättat dig derom.o oDu borde ha underrättat mig derom, upprepade hon med ett kort skratt, i det ett uttryck af smärta gled öfver hennes ansigte. Hör blott hur lugnt hon säger det! Hon borde ha underrättat mig deromb upprepade hon för andra gången, i det hon häftigt sprang upp och ställde sig vid fönstret med ryggen åt mig. Sylvia började jag ursäktande, vhur kunde jag veta, att det var något, som i så hög grad kunde intressera dig?