Norrländska Korrespondenten – 21 april 1868, sida 3

Hon gjorde en häftig, otålig rörelse med handen. Mattie, utbrast hon, du har lagt mig på pinbänken, men hvarför skall du plåga mig mer än nödvändigt är? Ehuru det egentligen är detsammaltillade hon; vi kunna såväl säga allt, då vi redan ha sagt så mycket, Du tror, att jag under din sjukdom har tillbragt tiden med att lägga ut mina garn, som man säger, för Mr Luke Elphinstone, och att jag nu känner mig gäckad i mitt hopp. Icke sannt, tror du icke det? vJag vill icke svara dig, Sylvia, sade jag. bDu har icke rättighet att tvinga mig till att anklaga dig mot min vilja. vJag tackar dig för ditt ädelmod,, sade hon bittert; men jag vill veta sanningen. Hvad har du tänkt? Hvad har du trott? Miss Pollard sade att man talade om mig i orten. Hvad har man vågat säga? Hvad har du hört? Jag får veta det ändå, derför kan du såväl säga mig det. Jag har hört några anmärkningar af tjenstefolket, sade jag, men jag ansåg dem för prat och nedtystade dem genast, Jag såg dig och Luke sitta vid källan i eftermiddag och jag har talat med Luke derom. Du har talat med Luke derom, upprepade hon med halfqväfd röst. (Forts.)