och tycktes känna sig i stånd till att med framgång försvara sig mot hvad hon ansåg vara ett skämt af Sylvia. oDet gör mig verkligen ondt, Miss Pollard, upprepade Sylvia, omen jag härmade hans stil, emedan jag har ett bref från honom i min ego. Den der lilla biljetten har jag skrifvit såväl som alla de andra, hvilka ni har fått. Det var ett dumt skämt af mig. Miss Pollard stod några ögonblick orörlig, med ögonen fästade på brefvet; derpå lade hon det i Sylvias knä och vände sig hastigt bort. Hennes ansigte var vändt från oss, då hon gick bort till dörren, men jag kunde se hur hennes läppar darrade, och det bedröfvade mig djupt, att hennes lilla ömma hjerta blifvit såradt, Efter en stund kom hon tillbaka med hatt och schal på sig, men hon hade satt hatten bakfram. Tack, min flicka, sade hon, då jag satte den rätt. Jag hade icke lust att se mig i spegeln, och märkte icke att den satt orätt. Jag bryr mig icke heller om det Derpå gick hon bort till Sylvia och räckte henne sin hand. Farväl, Miss Ashenbursty sade hon, jag hoppas ni tror, att jag förlåter er. Jag vet nog, att gamla flickor alltid ha utgjort föremål för de ungas skämt, och det är kanske naturligt. Alla ha vi vårt kors att bära, och jag skall icke hysa något agg till