Norrländska Korrespondenten – 21 april 1868, sida 2

bakom ljuset, men jag tror icke, att en så aktningsvärd man som doktor Strang skulle kunna fria till tvenne damer på en gång. Jag vet, min vän, att jag är hvarken ung eller intagande, och skulle aldrig drömma om att uppträda som rival med en så ung och vacker flicka som ni; men när det ena brefvet efter det andra, fulla af vänliga, kärleksfulla ord, hvilka man aldrig tänkt på att få höra, komma till ens ensamma hem; när dessa bref fortfarande komma, oaktadt man tviflar och icke besvarar dem, då, min goda, unga Miss, börjar man till och med vid min ålder glömma sina rynkor och sitt unda förnuft, och motse händelser, som man eljest aldrig skulle ha tänkt på. Sylvia såg upp på det lilla stolta, ärliga ansigtet, sänkte derpå, full af blygsel, sitt hufvud och sade ångerfullt: vMiss Pollard, det gör mig i sanning mycket ondt. Jag skulle aldrig ha gjort det, om jag anat hur dot skulle gå. Jag hoppas ni förlåter mig, då jag säger er, att det var jag som skickade dessa bref till er. Nej, det var icke ni, min vän sade Miss Pollard mildt, i det hon tog upp ett litet bref ur fickan. Dessa äro från doktor Strang, det kan Mattie intyga. Ni kan ju jemföra stilen. Och den lilla damen öppnade triumferande sitt bref med darrande hand