Norrländska Korrespondenten – 17 april 1868, sida 3

Hade de icke råd till att gifva er en säng eller en soffa inuti huset, sade han, efter som ni måste ligga härute i trädgården och sofva som ett litet lam?? Jag är nu liksom en packe, sade jag, )och jag blef händelsevis liggande här. Ni skulle kunna göra mig någon nytta, om ni ville gifva mig er arm och leda mig upp till huset. Stanna här en stund, Mattie, svarade han mildt; här är så angenämt. Kan ni icke sitta här en liten stund och tala med mig. Derinne i huset får jag aldrig ha er för mig sjelf. Och han drog min krycka mildt ur min hand och lade den öfver sitt knä. Der satt jag som en fånge, men sorglös och lycklig. Jag kände, att ingen i hela verlden älskade mig så ädelt och så innerligt som denne hederlige man, hvilken nu satt vid min sida, och jag kunde icke annat än vara glad deröfver, äfven om jag sedan skulle sörja deröfver i hela mitt lif. Ilar jag icke sagt, att jag var allt utom förnuftig! Ilan talade om Eldergowan och hur det saknade mig; huset var dystert och dess invånare gingo öch hängde med hufvudet; fälten tycktes vara öde och trädgårdarna öfvergifna. Polly hade sagt, att man saknade Mattie i hvarenda vrå, och att allt var beröfvadt sin glans. År det icke löjligt att tala om? Men mitt hjerta var nä