Norrländska Korrespondenten – 17 april 1868, sida 2

helst, om du endast vore något vänligare. Der låg ett uttryck af smärta i hans röst då han sade detta; det rörde mig, och jag kände mig verkligen böjd för att förlåta honom. Nå, du behöfver ju icke taga dig så nära, Luke, sade jag, i det jag nedlåtande sänkte mig ned till honom från min inbillade höjd. Jag vet väl, att Sylvia passar bättre för dig än jag; ty hon är just i besittning af den vänlighet, som jag saknar. Hon är en vacker, intagande flicka, och hon skall sprida solsken i ditt hem, der jag endast skulle ha utbredt mörker. Det är helt naturligt, att du ändrat tycke, sedan du varit så mycket tillsammans med henne. Jag är alldeles icke ond på dig för det, och jag tror att det kanske var bäst, att jag händelsevis kom hit ned i eftermiddag, emedan det besparade dig obehaget att söka detta samtal. Men du måste snart tala med min far om saken; han skall taga det lugnare, då han hör det af dig än af mig.v Luke åhörde lugnt detta mitt långa tal, men sällsamt vexlande uttryck flögo öfver hans ansigte, under det han bröt sönder sin lilla käpp, stycke för stycke. Derpå kastade han alla bitarne bort, upplyfte hufvudet och fäste sin blick på mig. vJag förstår dig ickev, sade han, Du tyckes ha fått den tanken i ditt