Wi hafwa förut yttrat, att intet samhälle fan göra fig förhoppning om når gon werklig och waraktig frihet, fom ide lärt fia att styra fia sjelf genom fia sjelj. Jngenting är derföre farligare för folkfriheten, än ett för mivt utfträdtems betemannawälde — byråkrati, — fom störande ingriper i bet borgerliga lifwets äfwen mest enskilda funktioner och sätter litsom en hämmande klafwe på allfjelf: wertsambet, qwäfwer ten allmänna andan i dess brord och förwandlar de goda werkningar, fom ett uppspirande mers borgerligt nit fan wara på wäg att frame falla, till gaanlösa frukter, lika dem man finner på Döda hafwets stränter. Der ywarje naturliat uttryck af folkmerwe. tandet är bundet genem på förhand reglementariska föreskrifter, som skola följas, under uppsiat of styrelsens handtlangare af alla möjliga slag, ofta utan afseende på tidsförhållanden och lekala omständigheter, der finnes i sjelfwa mer: ket ingen annan frihet, än till namnet. Det är detta system, som i alla ticer utgjort werlvens förbannelse ech sk. pat dess flesta olyckor. I länder, rer genom nämnda system styrelsens maskineri blif wit ända till onaturlighet inwecklart, ins gen sjelfstyrelse finnes till och följaftlis pen ej heller någon sjelfwerksamhet, ver wäxer äjwen cupphörligt mängren af aflönare embetsmän på stat, fom utan något rimligt förhållande till de gjorda tjensterna fordra unrerhåll och belöning, samt lift en alltmer kringgripande kräfta på samhällefroppen, ntsuga solkets must och märg. Od) ide nog dermed — ren allmänna demoralifation och torruption, fom följer hela venna embetsmannaskara i spären, är ännu wita skarligare än ten materiella förlusten. Ty det är icke tilybest, att staten föder alla dessa fina tjenare: de skola äfwen belönas och uppe muntras af stiyrelsen med titlar, ftjers nor och band för deras unterdvåniaa nit ec) deras smirighet att lyda dess mint och böja sig för dess önskningar. Så lär fig nationen snart att älska flärd och en prålanre utsira, att förevraga skenet frame för werkligheten, att bugande ffåra upp till finna embetsmän, fom till fina her rar, att med frånträdande af all fjeliwerfsamhet, ja — snart sagdt af allt eget omdöme, wänta sig till dem och af: wakta deras utlåtande och biträre i det medborgerliga lifwets äfwen aldra ent laste och wanligaste förhållanden. Så dödas en allmän anda; den frie mets borgaren, fom borde werksamt ingripa i statslifwets offentliga bestyr, lörmanbds lag till en wiljelös maskin eller ett mers görligt rerskap i fina ledares händer; och under det han ännu tror fig wara och kallar sig fri, märker han ide att de werkliga stöden för hans sjelfständighet allt mer wackla under honom, och att han, om ock på en wäg beströdd med rosor, småningom wandrar till — slafweri. Slafweri, sade wi; ty öfwer allt der merborgaren är bunden i fin fria wersamhet, der hans, andliga kraft är förlamad genom lagarne, och der hans wilja att utträtta det goda och nyttiga är sängslad genom slentrianens handtläfs war, är han, i större eller mindre grad, slaf, — hans tyrann må bära war för: gyllande namn fom helst, aristokrat, byråkrat, hierark, eller mer sårant. Bar bariet är ännu lånat ifrån förswunnet från Europa; meteltiden spökar ännu midt ibland oss, fast under andra och, att wi få må säga, mer förledande for: mer. Att arbeta bort detta ännu gwars lefwante barbari, att draga fram tetta mereltivefpöte i dagens ljug, granska ret ihåliga skelettet och förpassa vet till glömskans bwilokammare, är nutirens uppgift. Gerna beskyller man wår tid för att wara i öfwerwägande grad mar terialistisk, att för det werkliga och pår ssagliga uppoffra alla poetiska illusiener. 2 Må få wara men så wita sanningen bar företräte framför tikten, ljuset frams för skymningen, kan samtiden med luan mottaga dessa förebråelser. Wi ha för öfrigt swårt för att fatta detta slags poefi, fom ligger i det genomlefwate,