det lilla lusthuset stod i dess lägsta del med källan bakom sig, och att syrenträden, som omgäfvo lusthuset, hängde ut öfver den skuggrika stigen, som gick utmed källan. Man kunde icke tänka sig något vackrare, mera tyst och drömmande ställe än denna stig bakom trädgården, och mellan syrenträden funnos små öppningar, genom hvilka jag ofta plägade sticka mitt hufvud, då jag var barn, för att se solen leka på bladen inuti buskarne. Denna dag satt jag, efter min fars bortgång, qvar i lusthuset, fördjupad i tankar, då jag hörde steg på stigen nedanför syrenträden och ett ljud af röster bakom mig. Först bekymrade jag mig icke derom, ty stigen förde ut till ängar och akrar och begagnades i allmänhet af arbetsfolket. Jag kom icke ihåg att höskörden var förbi. En god halftimma hörde jag rösterna bakom mig under det jag satt orörlig med ansigtet gömdt i händerna, öfverväldigad af svaghet och sorg. Slutligen höjde en af rösterna sig något och vid ljudet deraf spratt jag till, under det en äggande känsla gat nytt lif åt hvarje fiber i min kropp. Jag blickade ut mellan träden och såg Sylvia och Luke Elphinstone sitta jemte hvarandra på gräset mellan stigen och källan. Sylvias hand låg i Lukes, hennes hufvud var böjdt, hennes ansigte i skuggan, men ljuset föll