klart på Luke Elphinstones gestalt. Jag hade aldrig sett honom se så bra ut. Öfver hans ansigte lag ett varmt, mildt, ja, nästan ädelt uttryck, som det i allmänhet icke hade. Men det var Sylvia, som talade, hviskande och hastigt, och stundom förlorade hennes röst sig nästan i källans sorl. Jag vet icke ett ord af hvad de sade. Jag drog min schal upp öfver mina öron, så att jag icke kunde höra, och lade mitt hufvud ned på bänken så att jag hvarken kunde se eller ses. Rösterna hördes ännu en stund, men upphörde slutligen, Jag satt qvar i lusthuset hela den långa sommareftermiddagen. Jag trodde att min far skulle skicka Luke efter mig, och ehuru jag visserligen kunnat ädraga mig uppmärksamhet och blifvit hemtad till huset, föredrog jag att afbida Lukes ankomst der jag var. Det var ett lugnt afsides beläget ställe, just passande för ett obehagligt samtal. Emellertid kunde jag tänka på hvad jag skulle säga honom då han kom. Många sällsamma tankar genomflögo mitt hufvud denna eftermiddag, under det timmarne förrunno och solen närmade sig sin nedgång. Jag var nog dåraktig att hängifva mig åt glädjen, i det jag tänkte, att ödet och min fästmans ombytlighet skulle upplösa det band, som ödet och min faders egennytta så grymt hade knutit. Jag inbillade mig, att jag föl