jag, vjag har icke sett Luke mer än tvenne gånger på de tio sista dagarne. vPratb utropade han bestört. Det är verkligen sannt, sade jag. Då utbrast han i vredesmod mot fruntimmernas oförnuftiga motsägelseanda. Du har väl låtit honom uträtta dina ärenden i staden, sade han vhan har väl måst köpa silke och spetsar till dig, kan jag tro. Jag vill icke banna dig för det, tillade han, omen det hindrar honom alltför mycket från att sköta affärerna, och det duger icke att han försummar dem. Se så, gråt inte. Du har också varit innestängd alltför länge — här är ju hett som i en bakugn — jag skulle icke kunna uthärda här en enda dag. Hvar är den vackra Londonerfröken som vi trodde vara alldeles nedtryckt af sorg — jo vackert — hvarför kan hon icke leda dig ut i trädgården, så att du kunde få hemta litet frisk luft?? Hon är för svag att bära migo, sade jag, men du kunde gerna bära mig ned i lusthuset? Han rynkade pannan något vid detta djerfva förslag; men jag slog hastigt armen omkring hans hals och vi tågade genast åstad. För ett år sedan skulle jag icke ha vågat säga ett ord i min faders närvaro, men han var mycket förändrad, och jag hade äfven sedan dess lärt känna mitt eget värde. Jog erinrade mig den dag, då jag