Norrländska Korrespondenten – 14 april 1868, sida 2

hlt är af mitt lif ar dl mill i. Från Engelskan (Forts. fr. n:o 28.) I detta ögonblick hörde vi Sylvia komma sjungande uppför trappan; lilspie reste sig genast och lemnade rummet. Då de mötte hvarandra på tröskeln, betraktade de hvarandra med misstrogna blickar. Sylvia sag trotsigt efter sin fiende, och i det hon derefter vände sig till mig, frågade hon mig muntert, hvad den gamla hexan hade sagt, emedan jag såg så bedröfvad ut. Jag svarade, att vi hade talat om min moder; Sylvia satte sig då hos mig och talade vänligt och ömt med mig. Jag tillslöt till hälften mina ögon och öron och försökte motstå hennes bedärande inflytande, men det var som att simma mot strömmen, och hennes munterhet smittade mig. Det tycktes smärta henne att jag var bedröfvad, och hon gjorde allt möjligt för att förströ mig, hvilket öfvertygade mig om att hennes likgiltighet vid andra tillfällen icke hade sin grund i nagon öfverlagd ovilja. Men hon blef snart trött och lemnade mig. Nu började jag tänka allvarligt på hvad Elspie hade sagt. Jag hade varit så säker på, att Sylvia hade uppmuntrat doktorn, att jag aldrig tänkt