A AA ANNA Nn Nyfikna läsare! Du är wål ifrig att få fe några besynnerliga, wanliga saker — ty eet är ju endast sådana, som äro märfwärdiga. Ja werlden är mycket nyfiken; men det är alls icke märfmärs vigt, emedan nyfikenheten är allmän och alldaglig. Det war dot annorlunda i forntiden, Det är märkwärdigt, att hwad fom fordom war märfwärdigt, nus mera ide är det. Kanske att du känner af historien, att hos wåra förfäder — de ter Göterna, fom skalderna sjunga få mydet om — war för fed, när någon ankom såsom gäst, att ide efterfråga denI neg stånd och namn, hwarifrån, hwarthän och i hwiltet ärende ban for; och det hörde till det anmärkningswärda, om någon bröt mot gästsfrihet och denna fina grannlagenhet. De woro icke nyfitna. Men huru är det nu? Jo det skulle höra till de största märkwärdigheter i wår tid att icke blifwa tilfrågad derom. Det är sannt, att numera undslipper man på gästgifwaregårdar dessa frågor; men i stället framlägges för den resande en dagbot, hwari han måste tillfredsställa den allmänna nyfikenheten. Bileam, den Gure profeten, blef både förundrad och förskräckt, när han hörde en äsna tala, och märkwärdigt war det också på hang tiv. Men den wife mans nen skulle lefwat nu och ahört Josias tal mot ven usla pressen, eler unga JFyreng utfall mot den tygellöfa trydfriheten, eller han ffulle wara med på en timmas falongåstonverjation, eller nödgas åhöra ett hundrade predikningar i wåra kyrkor, få stulle han ej mera bli hwarken förundrad eter försträckt öfwer en få wanlig fat att åsnor tala, det är ide mera märtwärrigt! Nu wore det märkwärdigt om de tego. Förr i tiden war det wanligt, att en högtidsklädning gick i arf från mor till dotter, och begagnades af båda; nu more detta en märtwärrighet. Hwilfen 20-årig jungfru, mamjell etler fröken skulle funna förmåg till att sätta på fig en tjuguarig tjortel . . . Om någon tunde förmå wåra älskwärda damer — att i twå är bruka samma form och färg på hatt eler fjol — jag skulle anse honom för en undergörare och hwarje fnäll pappa skulle tacka honom i sitt — hjerta. Wisa mig en herre, som ej eger en Äcylinder-eller mwmalg-hatt! ... Det är ångans tidehwarf wi leswa uti. Der: före är ret wanligt, att wi, wid högt ligare tillfällen, äfmen på wåra bhbuftvns den bära en Ilotomotiveller ängbåter storsten. Det skulle wäcka uppseende, emedan det wore märkwärdigt, om någon, t. er. wid bröllop eller begrafning, bes gagnade en annan hufwudbonad, som wore formad efter hufwudets skapnad. En man, som lläder sig efter tycke, ej efter wedertaget mode, han är en bejynz nerlig, en märkwärdig man. Kom blott barhändt eller i bonjour på en ball Fruntimren ffola fasa för vig, af here rarne blir du utskrattad. Häromdagen hörde jag en utropa: ÅAÅr det ide märkwärdigt, att postmästar Th., en få utmärkt man, bar hängt fig! Swilken märkwärdig enfald! Det hör ju twärtom till wedertagen sed och praxis numera, att undansnilla och förskingra ombetrodda medel, och att sedan i läglig tid resa till ewigheten eller till Amerika. Känner dn lagman Thorgny? ... Inte? ... Nåwäl, då fan jag under rätta dig, att en sådan man ide lefwer nu (det more en stor märkwärdighet), utan ban lefde för omkring åttahundra. defemtio år sedan. Han Höll för Olof Sköttonung, såsom konungen då hette, ett tal, som war mycket hwassare och wida förnuftigare än Josias Laudaturs för Ettans ledamöter om wår tidninggs press. Thorgny fade nemligen kungen midt i ansigtet, att om han ej wille såsom bönderna wille, skulle de flå ihjel honom; ty ingalunda wilja wi tåla olag af dig. Stige nu fram den man, fom fan mäla samma ord! Då war en fådan icke märkwärdig eller sällsynt, nu får du leta efter hans make. Men på Thorgnys tid, vå en man för fig på tinget afgaf fin röst, hade det warit en befynnerligt märkwärtig sal, om dess wigt och wärde skulle blifwit afgjord genom swaret på denna fråga: iför huru stor förmögenhet eller inkomst röstar han. Då brukades det att fästa 86; min nanons tannerhet och synner2 — — — — 1 — — D HM .2 AA3O. —