Norrländska Korrespondenten – 7 april 1868, sida 3

min ensamhet bidrog till att öka min dysterhet. Elspie kom in till mig med sin stickstrumpa i handen och satte sig bredvid mig på sitt privilegierade sätt, i det hon forskande betraktade mitt ansigte, ehuru jag hade vändt mig från henne, på det ait solen skulle torka de tårar jag fällt, och att hon icke skulle få se dem. Men Elspies ögon voro, med tillhjelp af ett par ofantliga glasögon, så skarpa som en ung flickas. Det är riktigt sorgligt att se dig sitta här och gråta i ensamheteno, sade Elspie, då det finnes en jemnårig med dig här i huset, som kunde hålla dig sällskap. Du är också besynerlig, sade jag. Jag trodde att du icke längre hyste någon ovilja mot miss Ashenburst. Tror du, att jag skulle sitta inne en så vacker dag, om jag icke vore tvungen dertill? Du har ju aldrig varit i London, Elspie, och hur skulle du kunna begripa, hvarför hon tycker så mycket om att vara ute i fria luften.Åh. hon är minsann icke nu i fria luften, svarade Elspie förbittrad. -Hon är der nere fortfor hon, i det hon pekade ned på dagliga rummet. AJag såg henne för en stund sedan gå fram och tillbaka på golfvet och sjunga och tala för sig sjelf, lik en dåre. Hon tycker minsan icke så mycket om fria