Norrländska Korrespondenten – 7 april 1868, sida 3

skulle öppna mitt hjerta för henne och säga henne allt mitt förhållande till Luke. Men fysisk svaghet och smärta hade gjort mig feg, och jag uppsköt beständigt min bikt. IIvarje besök var allt för dyrbart för mig, för att det skulle förmörkas af det moln, som jag kände skulle lägga sig emellan mig och detta milda ansigte, om jag berättade min hemlighet. Jag bedrog mig sjelf med vackra löften och de bästa räsonnementer; jag sade till mig sjelf, att något längre fram, då jag återfatt mina krafter, skulle jag kunna berätta alltsamman och dervid halla upprätt mitt hufvud jemte min faders, min tillkommande mans och min egen ära. Jag kände, attjag aldrig kunde tillstå för Marks moder, att jag icke kunde tåla Luke Elphinstone, och emedan jag hade beslutat att med högburet hufvud vandra den väg som var utstakad för mig, så var det bättre att icke lyssna till råd och öfvertalande medlidande. Råd kunde icke gagna mig och deltagande skulle enda t förorsaka mig smärta. En solvarm eftermiddag satt jag ensam i mitt rum vid det öppna fönstret. Sysslolöshet och solsken äro en dålig tröst för ett bedröfvadt hjerta. Många dåraktiga frågor, hvilka jag försökt undertrycka, hade plågat mig hela förmiddagen med deras phvarför och nhvartilb); fåglarne och blommorna hade endast gifvit mig dåliga råd och