Norrländska Korrespondenten – 7 april 1868, sida 2

dem ett stycke på vägen, då de gingo hem tillsamman. Jag såg henne komma tillbaka framåt stigen vid trädgardsmuren: hon bar en ljusröd ros i sitt har; sin hatt bar hon i handen, under det hon sväfvade fram på vägen i den nedgående höstsolens belysning. En grupp skördefolk, som återvände hem från deras arbete, betraktade henne med blygsam, ängslig beundran. Qvarnhjulens surrande på andra sidan floden ljöd behagligt och drömmande i mina öron; höet doftade ljuft, och långt bort vid Eldergowan voro molnen insvepta i guld och purpur; i mitt fönster stodo nägra friska blommor hvilka Mark Hatteraick hade skickat mig. Sommaraftonen i all sin skönhet kunde emellertid icke göra mig glad, och jag kände en djup smärta vid tanken på att jag, som ännu var så ung, aldrig mer skulle erfara någon glädje i lifvet. Jag såg Luke komma fram, jag vot icke hvarifrån, och gå fram till Sylvia; de gingo långsamt upp mot huset hvarpå de försvunno för mina blickar bakom syrenträden. Jag blef både förvånad och glad öfver att se dem vara så goda vänner, och det förundrade mig endast att Sylvia icke hade sagt något derom till mig.