Norrländska Korrespondenten – 7 april 1868, sida 2

denna afton, ehuru Sylvia hade prydt mitt rum med blommor, ehuru thebrödet var godt och den nedgående solens strålar strömmade in genom det öppna fönstret. Luke afslog vår inbjudning att komma upp till oss. Doktorn rodnade alltför ofta för att kunna känna sig riktigt i sitt esse, och blef alldeles förbryllad af Sylvias gåckande munterhet, och miss Pollard förskräckte oss alla genom att hälla the i sockerskålen. Vära båda vänner aflägsnade sig på en gång. Liksom man och hustru, sade Sylvia leende, den gamla mamsellen visste ju icke på hvilket ben hon skulle stå, så glad var hon. Det är dumt att hafva ett hjerta, då man är så antik. Du är då icke svartsjuk på miss Pollard? sade jag och såg henne leende i ögonen. vSvartsjuklo upprepade hon med ett förvånadt utseende och skrattade derpa hjertligt för sig sjelf, som om hon hade haft en eller annan rolig hemlighet. Jag ville endast säga, fortfor hon, vatt då miss Pollard hällde the i sockerskålen, så lät hon de ömma känslor, som hon hyser för d:r Strang, rycka henne med sigo vdÅ pratb sade jag; men efter hand började tänka, att Sylvia hade ögonen med sig bättre än jag. Hon följde