Norrländska Korrespondenten – 3 april 1868, sida 4

Att fria dod oh få ett ja Är lifwets högsta fröjd och gamman. Man himlen tror sig fängslat ha, När til fin famn mon iryder lila flamman. Att fria blott ett wal ju år — Så låter bortfftämd nngkarls wisa — Till sist han nedd och twungen swår Att äkia gamla jungfru Lisa. Att fria är att blind och kär Likt fisken uti nätet löpa. För sent man ångrar sitt beswär Öch will sin frihet återtöpa. Att fria är en djerf supplik. Af älstaren att få landatur. — Så säger flickan stolt och rik — Jaj kanske gör ett — improbatur. Ait fria är ett napp ej sedt. Ännu på mina många krokar. — Så sudar tyst och bligar snedt En gammal mö på unga tokar. Att fria sjelj går odfå ant; — Så är den rasla qwinnans lära — En karl jå lätt man tjusa fan; De blyga lättast bliswa kära. Ått fria uti rättan tid Ar kanste doc just sjelwa knuten. För brådtom mången har derwid, Men mången är förjent besluten. Att korgen ge i rättan tid Är för er flickor wärsta knuten, Ty bättre ta betänketid Än stolt ge asslag på minuten. En fågel är wäl uti hand Förmer än tio uti ffogen. 2 d mången judar få ibland: Cå dum jag war, fom inte togen. a. B