För Lördagsqwällen. Minnet. När åren komma ech hufwudet börjar hwitna till skörd, den ena wännen efter den andra bortgår och de hjertan fom woro ess kära fallna af rörens eller af lifwets köld, då känna mi of allt mer och mer ensamma, och vet bliv få tomt omkring oss när ten ena blomman efter ten ancra nerfaller från mår lefnats träd. Men fom en tröstande enael framträter då minnet, öppnar bet förs flutnas rörr och låter oss änru en gang upplefwa de glada och lycliga tagar som förswunnit. Likt skogen em hösten, fom i ren rita färgsliftningen ofta s nes skönare och mera praltsull än den äfwen i fin första wårqrönsla wisade fin, få kastar minnet en alane öfwer ve flyr: ta dagarne, fom re ide alls i mertlin beten egde, men fom nu i lifwets höst lifwar och wärmer oss mot dagens köld. y!einnes ru ret, eller tet — ljuder bet tå i wårt inre, lift te aflägsna Hlodtoner, fom sogan berättar hörtes öfwer wattnet från de praltfulla tempel och städer hwilfa hafwet uprslukat. Wir rens na fråga uppstiga åter wår barndoms bagar, ve kära platser rer wi fom små ha left, fom unga trömt och warit lyds liaa, få lyckliaa fom man wid ein äl dern fon wara tet Men framåt, alltjemt framåt winkar oss lockan, ech åfwen minnet; wi lemna tet stilla hemmet och draga nt i ten fremmande werlten, fom företem ess ia lockante — men dock altrig höll YUwad hon lofwade. Tyst! lvssna, börde vu ej tonerna af en nältergal? eher kunhänta tet endast war sirenernas sånger, fem i fjerran ljöde? — hjerta, arma hjerta! hwarföre flår tu rå få häftigt? — kKire leteng dagar äro komna, med fina frun: der af ten höasta sällbet ech lyda som ett menniskohjerta fan tänna och njuta. Lilsom rosen från Jeriko, hwilken lenenven omtalar få länge warit förbleknad och wissnar, men åter började blomma