Norrländska Korrespondenten – 3 april 1868, sida 3

på knä vid min soffa, och sitt hufvud på min kudde samt blickade upp mot taket med ett uttryck af lycksalighet i sitt ansigte, under det hon tid efter annan drog en djup suck. Kära Sylvia, sade jag, hvad är det som gör dig så lycklig på detta tysta, ensliga ställe? Hvad finner du på?) Hvad jag finner på? upprepade hon med ett kort, silfverklingande skratt; Mattie, jag finner på rätt mycket.Derpå började hon plötsligt tala om sitt föregående lif. Hon talade om de fyra bittra år hon hade haft efter sin faders död, icke efter Dicks död; hans namn nämnde hon icke. Hon beskref för mig det lyckliga lif, som hon hade fört i sitt hem, i en villa vid Richmond, der Dick och många andra konmo och gjorde cour för henne, hvilken då var i sitt nittonde år. Hon var fåfäng och verldslig sade hon, och förtjente icke något bättre öde än det som blifvit henne beskärdt. Hennes far, en gammal afskedad officer, dog och lemnade icke en skilling efter sig. Der fanns ingen som kunde räcka henne en hjelpsam hand. IIon hade 4 den utom sitt muntra lynne och sitt vackra ansigte, hvarmed hon skulle förvärfva sig en tjenares bröd vid ett främmande bord. Hon öppnade en liten plänbok och visade mig en lock