Norrländska Korrespondenten – 3 april 1868, sida 2

hade ogillat många af mina vanor och böjelser, och användt mycken tid på att bilda mig efter sitt eget hufvud. Nu, då jag för Sylvias skull kunde ha önskat, att han varit nägot mera uppmärksam, visade han intet intresse för hvad jag gjorde. Jag kunde icke tro annat, än att orsaken härtill var den besynnerliga antipati som han hyste mot Sylvia, och jag satt och undrade hvad som kunde vara anledning till denna antipati. hvilken måste ha slagit rot i hans hjerta för länge sedan, förmodligen på den tiden, då han jemte min broder Dick besökte henne i London. Jag tänkte på hans besynnerliga önskan att jag skulle förtiga min förlofning för henne. Ilan undvek äfven ytterst sorgfälligt att genom sina handlingar gifva henne anledning att misstänka sitt förhållande till mig. Som en blixt genomflög den tanken min själ, att han ämnade bryta vär förlofning och derföre önskade hålla den hemlig, och de klara ljusstrimmorna på floden dansade omkring för mina ögon under det jag sökte dämpa den plötsliga glädje, som vid denna tanke genomströmmade min själ. Men efter ett ögonblicks öfvervägande kom jag till den slutledning att Luke icke önskade lösa mig från mitt löfte; ty han visade dagligen genom många småsaker, att han ämnade låta mig hålla mitt ord, och att tro något annat vore endast att störta sig