Norrländska Korrespondenten – 3 april 1868, sida 2

och den blåa himlen öfver våra hufvuden. Vi inandades i fulla drag den uppfriskande landtluften, och på afstånd kunde vi se sjön och bergen. Jag körde försigtigt och jemnt; då vi skulle vända in på en biväg, sågo vi en ryttare komma trafvande emot oss. Sylvia lutade sig framåt, stirrade på honom och blef först röd och sedan blek. Det var icke utan skäl, ty ryttaren var oss bekant. vMin Gud, det är Luke b utbrast jag. Hans vigtiga göromål hade således icke hindrat honom att göra en promenad ensam, Han hade försummat oss med afsigt, och hans ursäkt hade varit osann. Sylvia insåg detta hastigare än jag, att döma efter de vexlande känslor, som afspeglade sig på hennes ansigte. Låt mig körap, sade hon hattigt och ryckte tömmarne ur min hand. IIon svängde piskan i luften och vi flögo framåt i vild fart. yIIall, håll, för Guds skullb ropade jag, Frisky tåler icke stryk! Men Sylvia gaf honom med lågande ögon och blossande kinder det ena rappet efter det andra, och det lilla djuret rusade framåt. Vi flögo förbi Luke med blixtens hastighet, och jag hörde honom ropa till oss; Sylvia försökte stanna, men det var för sent. Af förskräc