Norrländska Korrespondenten – 3 april 1868, sida 2

hufvudstupa i förderfvet. Gud bevare mig från frestelsen! sade jag till mig sjelf, i det jag steg upp och hopknäppte mina händer öfver bröstet, under det jag ett ögonblik tyckte, att jag var nära att blifva hänförd af att höra fåglarnes jublande sång. Jag satte mig bredvid Sylvia och tog schalen bort från hennes vackra, upphetsade ansigte. Hennes ögon glänaf tårar. Sylvia sade jag bedröfvad, odu är ledsen vid den tystnad och brist på nöjen, som råder här; drav icke i betänkande att lemna mig när du vill. Och jag tänkte med smärta på, att qvarnhuset med Luke till husbonde och mig till matmoder aldrig skulle blifva någon angenäm vistelseort för någon menniska. Sylvia steg hastigt upp, slog sina armar omkring min hals och sade i en låg men passionerad ton; Säg aldrig så, Mattie. Vore här så mörkt som i grafven, så är intet ställe dyrbarare och kärare för mig än qvarnhuset: När jag skall lemna det, så blifver jag fördrifven från himlen. Hennes häftighet öfverraskade mig, men i detsamma uppstod den tanken i mitt sinne, och jag uttalade den halfhögt, att qvarnhuset sannolikt var henne så kärt, medan det var Dicks hem, och jag kände samvetsförebråelser öfver att jag någon gång klandrat hen