Norrländska Korrespondenten – 31 mars 1868, sida 2

någonsin förut hade träffats, och likväl kallade hon honom förtroligt vid hans förnam, och för tvenne år sedan hade han talat med henne om mig. och jag började erinra mig, då jag icke var i hennes bedårande närhet, att hon icke var den Sylvia. som jag hade väntat få se. Af hvad jag visste om henne, hade jag föreställt mig henne som en sörjande, bedröfvad ung flicka, hvilken behöfde tröst och uppmuntran. Jag bar ännu sorgdrägt efter min broder, och det allvar, som kommit i mitt sinne, då jag tog den på mig, hade sedan aldrig helt och hållit lemnat mig. Men Sylvia såg ut, som om hennes väg genom lifvet ända från vaggan hade varit solbelyst, och jag får tillstå, att jag kände någon förtrytelse öfver hennes munterhet. Då jag andra morgonen kom till frukosten, satt hon med ryggen mot solen. Hon var klädd i en hvit morgondrägt, besatt med blåa bandrosor, och hade af ett infall hängt några mogna körsbär vid sin brosch. Solen föll rakt på den gyllne hårknuten på hennes hjessa och lekte med en tjusande glans på de krusiga lockarne vid hennes tinning. Ett oändligt behag låg utbredt öfver hennes vackra, fina ansigte och öfver hennes präktiga figur. Alla hennes ord och blickar fängslade mig. Min far betraktade henne öfver sin morgontidning, och jag visste att