Norrländska Korrespondenten – 31 mars 1868, sida 2

stod framdeles första anblicken af Sylvia Ashetburst i förbindelse med en känsla af fruktan. Ett muntert skratt besvarade mitt anskri. Skrämde jag dig sade hon, ygenom att sitta här vid brasan som ett spöke? Hon var genast hemmastadd. Jag visste att hon var flera ar äldre än jag — åtminstone fem eller sex — men jag var icke förberedd på denna moderliga vänlighet, som hon visade mig. Hennes ömma, milda väsende var mycket behagligt för mig, som hvarken hade haft moder eller syster. vGoda, vackra Mattiep), sade hon, i det hon lade sin fina, mjuka hand omkring min hals. Luke sade mig, att du var liten och ful, men det är också trenne år sedan. Man får icke i hela London se sådana klara ögon och böljande lockar. Der ligger liksom utbredt öfver dig något af den intagande renhet och den lavendeldoft, som uppfyller ditt rum, en fulländad personifikation af den rena, friska landtluften Jag inandades med begärlighet detta ljufva smicker och mottog hänryckt hennes varma kyss, stolt öfver en så vacker flickas beundran. Men da jag fick tid att lugnt tänka på hennes ord, så var der mycket af hvad hon sade, som förundrade mig i hög grad. Jag hade icke vetat, att Sylvia och Luke