Norrländska Korrespondenten – 31 mars 1868, sida 2

ade och förtrollade hon mig från morgon till afton, så att jag tyckte att solen sken på qvarnhuset, såsom den aldrig förr hade gjort. Endast Elspie undvek henne och betraktade henne med misstänksamma blickar. Håll ögat på Luke, Mattie, sade min gamla amma, 5ty jag tror, att om icke han vore här, så skulle den guldlockiga flickan icke göra sig besvär med att vända upp och ned på huset, såsom hon nu gör. Ingen annan skulle ha vågat säga detta till mig, men Elspie hade alltför ofta aftorkat mina tårar för att icke veta, att hon kunde säga hvad hon ville. Jag kunde emellertid icke se något; tvärtom tycktes han icke kunna fördrava Sylvia, och jag misstänkte att hon såg det. Jag bannade honvur en dag för det. Jag hade varit så litet tillsamman med honom, sedan Sylvia kommit till oss, att jag måste söka ett tillfälle att få tala med honom, hvarför jag en morgon följde honom bort till qvarnen. Du borde för Dicks skull vara vänligare mot hennev, sade jag. För Dicks skull återtog han bittert. HHon kommer nog icke en gång ihåg, om han hade svart eller rödt hår. Dessa ord öfverraskade mig, ty jag visste, att Luke och min broder aldrig hade varit särdeles goda vänner.