Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1868, sida 3

mig upp på mitt rum. När gret jag sist? Tårarne, som jag nu fällde, bortsköljde, ur mina ögon det gyllne stoft, som på senare tiden hade förblindat mig, sådan jag var, otrogen i mitt hjerta mot Luke Ejöphinstone. För mycken ovanlig glädje hade beröfvat mig min eftertanke; något litet naturlig sorg hade återgifvit mig medvetandet. Förskräckelsen öfver denna upptäckt gaf mig mod, och jag kände mig temligen stark, då jag långsamt gick nedför trapporna för att åter gå in till de andra. Solens strålar föllo genom fönstret ned på den breda trappafsatsen som låg ofvanför förstugan, der vi tillbragte mången timma, då viicke hade något vidare att göra. Mången vigtig fråga afgjordes här och månget förtroligt samtal hade förts här, då en af parterne gerna stödde sig mot ändan af räcket, medan den andra satt på den öfversta trappans nedersta steg. Här stod mark Hatteraick nu och väntade mig. Jag ämnade icke bedröfva er, Mattiev, sade han; odet är en temligen vanlig historia Mitt mod sjönk inför detta innerliga deltagande, som stod måladt i hans ögon, då han tog min hand i sina. Från det ställe, der jag stod, kunde jag se förstugan och den öppna dörren och derigenom ett litet stycke af