Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1868, sida 2

htt öfvertygade mig sjelf om, att hvad som sålunda hade upprört mig, endast var en inbillning. Ingenting hade yttrats, som icke kunde sägas af ren vänskap, och major Hatteraick höll icke af mig mer än han borde. Icke desto mindre måste jag haft medvetande om en eller annan dold fara, ty då jag om aftonen kom upp på mitt rum, satt jag länge på sängkanten och gned min diamantring med en flik af min klädning och försökte logiskt öfvertyga mig om, att Luke Elphinstone var en bättre man än Mark Hatteraick. Men då jag tänkte på saken, fanns der ingenting särdeles intagande hos Mark, utom hans småleende hvilket i sanning var högst behagligt, samt hans goda hjerta och hans vältalighet. Hvad konversationen angick, så hade han otvifvelaktigt fördelen på sin sida; ty Luke kunde icke berätta något om segrar eller nederlag, om fältlifvet med dess bivouaker och vakteldar, som förorsakade hjertklappning; och ehuru Mark lika gerna ville genomdrifva sin vilja som Luke, så fordrade han icke, att man absolut skulle underkasta sig den, utan han förstod att på ett älskvärdt sätt böja andras vilja efter sin, så att man icke mer kände igen sin egen. Men då jag kommit så långt i min jemförelse, insåg jag, att vigtskålen hade sjunkit på orätta sidan, och jag måste börja på nytt.