Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1868, sida 2

till den bereste krigarens ord, hörde jag klockornas ljud i de aflägsna domkyrkorna och såg solen gå upp öfver bergens gletscher. Men denna dag och denna timma yttrades något, som skrämde mig och sade mig, att jag hade gjort bättre uti att stanna qvar i min ödemark, än ströfva omkring på de doftande fälten, der jag icke hade något att göra. Jag kan icke egentligen säga, hvad det var som gjorde mig så orolig, och hvilken skulle väl äfven fästa sig vid tillfälligtvis förekommande ord i ett vanligt samtal. Emellertid sades något genom en blick, som gjorde att jag tyckte att solen föll ned från himlen, och att alla blommorna i trädgården dansade omkring för mina ögon. Jag viste icke hvad som sades, men jag kände endast alltför väl denna blicks betydelse. I detsamma kom Polly springande nedför gången bort till oss och jag skyndade in i huset med henne. Jag tror att jag har nämnt, att jag icke var mycket förståndig i min ungdom. Detta mitt tal var orsaken till att jag icke denna dag omtalade att jag var förlofvad och genast reste hem till qvarnhuset. Jag hade en instinktlik aning om att jag icke lägre kunde stanna qvar på Eldergowan, sedan jag talat om min hemlighet. Jag var emellertid så svag och så blind, att jag efter en timmas tvifvel och villrådig