Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1868, sida 2

mor. Öfver våra hufvuden qvittrade en koltrast från sitt näste, en hel labyrint af rosor låg framför oss, och tunga mogna blommar, hvilka vi kunde nå med handen, hängde på muren bredvid oss. Allt var så vackert och vänligt. Jag hade ett broderiarbete i mina händer, men i min lyckliga, glada stämning hade jag låtit händerna sjunka ned på knäet. Jag var så van vid dessa samtal med Mark Hatteraick, att de föreföllo mig som det naturligaste i verlden. Jag hade upphört att förundra mig öfver den innerliga otvungna vänskap, som hade utvecklat sig oss emellan, ehuru den i början hade öfverraskat mig. Jag hade aldrig stått på så förtrolig fot med någon man med undantag af min far och Luke; och förrän jag blef riktigt van dervid, tyckte jag att det var högst besynnerligt, att sitta ensam hos en man och icke längta efter något som kunde skilja oss åt. Mark Hatteraick hade en bok på knät, och stundom då samtalat afstannade, läste han högt några sidori boken, hvilka tycktes vara en förklaring öfver naturens blomstrande lif omkring oss. I sådana ögonblick kände jag, att mina tankars krets vidgade sig, och jag hade en aning om, att jag endast var en okunnig varelse, uppfostrad i en ödemark, utanför hvilken det låg en herrlig verld, som jag innerligt önskade lära känna. Under det jag lyssnade