Norrländska Korrespondenten – 27 mars 1868, sida 2

staketet, en vacker hvit häst stod på gården och drack ur hoen och några män stodo omkriug en bänk, hvarpå en liten gosse låg och beklagade sig. På jorden låg en brinnande cigarr, utan att någon märkte det. Jag förlät maJor Mark hans svordomar, ty gossen hade blifvit sparkad af en stor, rå stalldräng; men vid detta tillfålle såg jag att han kunde blifva häftig då han blef retad. Somliga af männen betraktade honom med fruktan och andra med beundran, under det han med stora steg gick öfver gården och skrämde dufvorna från dufslaget. En timma sednare mötte jag den häftige men medlidsamma soldaten ströfvande omkring i trädgården och helt makligt rökande sin sigarr. Han sade att han var varm och trött, och bad mig muntra honom något litet. Vi satte oss ned i en skuggrik vrå af trädgården och språkade på vårt eget sätt; han hade nemligen ett eget sätt att uttrycka sig, som jag aflockat honom. Vi hade båda vår enthusiasm, ehuru den var olika beskaffad, men likväl harmonierande, liksom de mest olika färger kunna blandas och gifva ett tillfredsställande resultat. Vi tyckte mycket om att smycka vanliga saker med våra sammanblandade färger, och i dag ansträngde vi oss så mycket, som man kan en varm sommmareftermiddag, i en trädgard full af fåglar och blom