Norrländska Korrespondenten – 24 mars 1868, sida 2

Detta var första gången som jag hade vägat trotsa min far, och han blef alldeles bestört deröfver. Han kallade mig tillbaka, och darrande samt nästan utan att veta hvad jag gjorde, vände jag om och gick bort till honom. Jag tror att han ansåg mig kunna utföra min hotelse. Han blickade ömt in i mina ögon, och hans röst svek honom: nästan, då han skulle tala. Han böjde förtvislad sitt graa hufvud och besvor mig att rädda hans goda namn och rykte. Luke Elphinstone skulle blifva en god man, sade han, och hvad betydde väl en ung flickas narraktiga förlom mot en friare, mot den olycka, som hotade honom på gamla dagar. , Hans ord rörde mig och tilliatetgjorde mitt mod; jag gret, och till slut slog jag armarne omkring hans hals och lofvade göra hvad jag kunde, i det jag snyftande framstammade, att jag skulle tänka på saken.