Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1868, sida 4

Ministeren Disraeli. Då en ung parlementsmedlem för trettio år sedan höll sitt första tal inn: derhuset, mar han få föra herre öfwer fin oraan och fin tankenåna, att ban giorre det mest eklatanta fiaeco fom når gonsin kommit ett britiskt jungfrutal till tel. SÅ rjupt orep honom ren döds tystnar, hwarmed huset upptog bang ans förante att ban, afbrytante fia sjelf, gjorde ten anmärkning att till och mer ett beaabbande tillrop från oppofitiongbänfarne skulle ha warit honom mwålfoms met. Och når terefter hela förfamlins gen till höger ech wenster utbröt i ett hånlöje swarare ban: Jag bar försökt myctet oc mycket har misslyckats mig, men ännu aldrig bar jag förlorat hope pet om slutlig framaång. Nu sätter jag mia åter, men ben tid skall komma vå J skolen böra mig.7 Den unge man, som få talade, war Benjamin Disraeli, ven blifwande statsmannen, hwilken hang litterära arbeten hare förskaffat en twijs welaktig framgång inom den finare jäls skapswerlden, men om hwilken man el: jest endast yttrade att han war en grid: