AC )IUL RE hia d LILI RA ILInv — 14 EEK blygsamhet uppreser fig veremot. Några ord till Sweriges qwinnor. Följande, ehnru något sarlastiska, artikel, hemtad ur en landsortstidning, hofs ma mi ej welat förwägra på begäran ins taga, då ten innehåller åtffilligt sannt, fom ide torde för ofta lunna upprepas. J wär tid, fom är få rik på nya upps finningar, få öfwerflödande af nya före flag, såwäl förståndiga fom oförståndiga, har jag många gånger inom mig fielf frame ställt den frågan: skall aldrig den dagen randas, då någon fördomsfri warelse af det täcka könet skall få nog mod och ber slutsamhet att offentligen framträda och föreslå fina medsystrar att anlägga en mindre helsoförstörande och tillila mindre smaklös klädedrägt? Wore det cj förre heder och tillfreds ställelse för nordens qwinnor att wara mönster af sparsamhet, huslighet och flärdfrihet, i stället att, fåfom un sker, genom fin lox och fåfänga bidraga till familjer: nas och hela landets ruin? — ESfall den nyckfulla oc sjelsswåldiga lokett, fom kallas mode, aldrig tröttna på fin oms bytlighet och narraltiga uppfinningsförmåga? — Kunna wäl de kostymer fom begagnas i Frankrikes milda llimat — i Paris, denna flärdens och lyxens födelsestad, der fejfarinnan sjels är modets gudinna — — funna mäl desfa toftys mer wara lämpliga här, den snöbetäckta norden, hwarest Bore fjunger mödrottningens saga ech med sin iskalla ande: drägt hotar att förlyla nästibbarne, ja! numera sjelfwa hjernorna, på de unga sköna, fom då endaft finge fina mål diga chinjonger helbregda qwar? Omar före begagnen j nu för tiden icke hattar, utan endast lalotter? Ej är det wäl me ningen att detta slall wara wadert? Omöjligt! — Ej heller kan det wål wara för att inbespara en half aln tyg? — Nej! Eder hushällsaktighet har jag tywärr ej så särdeles höga tankar om! — Åh nej! troligen är det wäl för att rif tigt lunna få mija hHmilta fonftwerk pe rukmakarens fingrar funna åftadfomma, såwäl med fast fom lös egendom, ifyns nerhet med den sednare. Wid åsynen deraf påminner jag mig alltid ett gam malt ordspråk, fom heter: att lysa med lånta fjädrar. Sedan lrinolinens stjerna nu gått ner, haswen j öswergått till on motsatt ytterlighet; — är det tå alldeles omöjligt att funna bålla medelmä gen? Förut uppträdden i få widlyftiga till omsånget som luftballonger, ja, wi männer blefwo då nästan ospnliga i eder närhet; — nu deremot presenteren j eder såsom hoptorkade wispar med den oundgängliga widjan, bältet, högt under ars marne, men med släp så långa, att man san riskera att bryta både armar och ben af fig, då man någar nalkas eder. — — vyssnen till ett wälment råd! — Läggen eder till med warma, ändamålsenliga och för wårt klimat passande tlädedrögter, med nätt och prydlig fritt, utan ofmals liga penningeförftörande grannlåter, samt framför allt ej få inkomstgifwande för doltorernes och apotelarnes tassor. Ack, älslwärda fruar oc mamseller! — gref winnor od fröknar, — ja! alla Eweri: ges qwinnor, gamla och unga! — . Wärdes förlåta, att en af Adams föner är nog djerf att på detta sätt intränga på ett områte, från hwillet j med full rätt lunnen förwisa honom med den entta förtlaringen att det ej angår bonom. — Men blott öm omtänlsamhet sör eder helsa, äfwen en smula skönhetssinne, och isynnerhet en liflig önskan att sola upps mana alla till en i hög grad behöflig sparsamhet, har förmätt honom att taga bladet från munnen och öppet uttala det fom sälert nästan alla tänta. — Ej tan det wäl wara för att söla behaga oss männer, fom j spöken ut cter på ett får dant löjligt och smatsullt fött? Om j3 hafwen hnst Hen föreställningen, att detta