medan denna dotter i sömnen suckar efter moderskärleken; och den gamla gumman, som hörer hennes snckar, knäböjer med hopknäppta händer vid sängen och ber, att den bedröfvade moderns ande måtte anförtro barnet åt henne och ga till hvila. Så der gick Elspie och mumlade för sig sjelf, under det hon vandrade omkring i qvarnhuset i sin gamla blommiga klädning och rena, hvita mössa, eller satt och stickade vid det smala fönstret med dn små rutorna i det rum, som hade varit min barnkammare. Stugpigan kallade henne för Hugglano, och kökspigan för en gammal hexas; och der funnos många andra, utom dem, som sade, att om det spökade i qvarnhuset, så var det Elspies skull. Jag har intet begrepp om hurudan min karakter var, då jag upphörde att vara barn; men jag vet, att jag antingen var nedtryckt af sorg eller uppfylld af en oförklarlig hänryckning. Jag tror, att jag ofta kunde sitta med händerna på knät och öfverlemna mig åt drömmerier; vid andra tillfällen kunde jag hafva många exentriska ideer och starka, lidelsefulla känslor. Jag hade en innerlig längtan efter glädjen, och en vidskeplig känsla af att jag aldrig skulle mer än en gång flyktigt dricka ur dess bägare och sedan återvända till det bittra öde, som var inig beskärdt. Men den försmak som jag stundom fick