Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1868, sida 2

på alla golfven och med en melankolisk tystnad i alla rummen, som om hemlighetsfulla gestalter hade haft för vana att skrida fram öfver golfven och försvinna i skuggan af de mörka gardinerna, då någon mensklig varelse närmade sig. Detta var min fars skull, hvilken hade en utomordentlig afsky för allt buller och icke kunde tåla ett skarpt, klart ljus. Han var en sträng man med ett barskt väsende, som föraktade alla känsloutbrott. Han lefde af och för sin qvarn, han åt och drack och sof för sin qvarn. Han hade gift sig med en rik flicka för att kunna köpa qvarnen, och ingenting hade intresse för honom, som icke på ett eller annat sätt stod i beröring med hans qvarn. Han var föga hemma utan om aftonen och då satt han och stirrade oafbrutet i några små böcker, fulla med siffror. Det var för dessa små böckers skull som han ville ha tyst i rummen, och han var så fördjupad i dem, att han knappast hade tid till att öfver bokens blad kasta ett leende till sin dotter. Jag fruktar, att jag talar strängt om min fader, och jag önskar likväl med ömhet behandla hans minne, Jag har knäböjt vid hans dödsbädd och blickat in i hans hjerta, hvilket då var en hopslagen bok för mig; men på den tiden, som jag talar om, hade han aldrig visat mig mycken kärlek. Han förstod icke qvinnorna och hade icke