Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1868, sida 2

tiden läg facaden på tvären, och fönsterna i de bästa rummen lågo ut mot den jättestora blodboken, som blef så mörk, då den nedgående solen sken in uti dess grenar. Den gammalmodiga trädgården, som låg mycket högt, och dit man måste gå uppför några trappsteg af sten inom en träng grind, är nu uppröjd; men på den tiden fanns den ännu med sina popplar, stockrosor, kålväxter, gurksänoch bikupor, med sina hallonbuskar, på hvilka solen alltid sken, och med det dofva sorlet från källan, hvilken låg bakom syrenträden under den gamla gallerporten, som skramlade på sina hängslen, då personer, som skulle gå till eller från byn, gingo genom den. Det hände visserligen sällan;ty det var endast då kökspigan skulle gå ned i Streamstown och gräla på slagtarn, eller då jag skulle besöka min gamla goda väninna, miss Pollard, som denna väg begagnades. De flesta föredrogo att gå öfver bryggan, som ledde öfver floden till qvarnarne, och följa -qvarnalleen till byn. Fruktträdgården är nu borta med dess gyllne regn af äpplen äfven det våäta gräset efter en stormig natt, och invändigt är huset prydligt inredt. Det var icke vackert på den tid, som jag skrifver om. Det var beqvämt, men mörkt och dystert, med till hälften nedI rullade rullgardiner, med tjocka mattor