Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1868, sida 2

och der hvarje sten och trädstam voro öfverdragne med grå mossa. Ty qvarnhuset var icke på den tiden hvad det nu är. Biljardrummet, salongen och den nya matsalen ha först på senare tiden blifvit tillbyggda, och blomsterträdgärden var icke heller anlagd då den tiden. På ett stenkasts afstånd från lusthuset lägo sädesfält; kullen, hvilken sluttade från husets gafvellsida ned mot floden, var icke som nu en blomstersäng; hela dess prydnad best d af nagra neglikor och ärtblommor på toppen, och för öfrigt hade den en rikdom af gräs, der om sommaren de röda klöfverblommorna stodo och nickade med deras hufvuden. Men lonnarne utmed floden äro de samma som förr; de breda bladen söka nu, som förr att uppfånga solens strälar, och vattnet ilar brusande bakom trädstammarne med samma fria, ohejdade lopp som i min barndom och ungdom. Nu vetter huset ut mot floden, och man kan från det, genom lönnträden, se en skymt af qvarnarna på andra I sidan, och öfver lönnarnes toppar mellan qvarnhuset och den aflägsna horisonten har man utsigt öfver de stilla skogarne och fälten, höjderna och dalarne — gröna och gyllna, violetta och blå, — kyrktornet och små trefliga boningar, som ligga i grupper i dalarne eller på höjdernas sluttningar. På den