Norrländska Korrespondenten – 17 mars 1868, sida 2

tålamod att umgås med dem. Hans ende son, min broder Dick, hade svikit hans förhoppningar med hänseende till qvarnen och blifvit soldat; och utom följderna af detta felslagna hopp anade jag, att hans hjerta plågades af tanken på min moder, hvilken, som jag tror, var alltför mild och öm för att passa till hans hustru. Men nu måste ni höra hvad Elspie säger om honom, icke högt, utan i en sakta mumlande ton för sig sjelf; hvad hon säger, hör ingen annan än jag, hvilken hon vårdat och skött sedan jag var ett li et barn. Hon sade att min far hade varit hård mot sin hustru, hvilken hon, Elspie, hade tjenat och älskat; att han, oaktadt hennes blidhet, ofta hade bannat och försummat henne. IIon plägade ofta mumla för sig sjelf, huru hon för länge, länge sedan hade fallit på knä för sin unga miss och bönfallit henne om att hon icke skulle gifta sig med Seth Gordon; oty det skulle aldrig gå väl Och så gick det. En olycklig hustru, ett krossadt hjerta, en tidig graf; och nup, fortfor Elspie, i det hennes gamla ögon glänste af tårar under hennes buskiga hvita ögonbryn, ven orolig ande, som icke kan blifva i sin himmel, utan med tysta steg smyger uppför trapporna i qvarnhuset ock hvars gråt man stundom hör, då hon vid midnattstiden står lutad öfver sin älskade dotters säng,