Grufarbetaren. Ned i djupet går min färd: Uti bergets mörka kamrar vefwer jag förnöjd min werld, Der på wäggarne jag hamrar. Solens ljus mig ide når, Mörkrets sluggor aldrig wika, Somm ar, winter, höst och wår, Tag och natt de äro lika. Men wid bloesöste matta sten Will jag in i orten tränga, CFe, hwad malm, så blank och ren, Der ur berget jag skall spränga. Borr och slägga slöter jag Just med äkta bergsmanstagen; Herrligt går det slag på slag; Skatter bringar jag i dagen. Ladda, gossar, ärligt matt! Det skall stjutas, nu er akten! Tänd är nålen; hwilka fiott! Eko swarar uti schakten. Hwilken herrlig kanonad, Hur det dånar, hur det brakar! Berget remnar långan rad, Jordens innandöme skakar. Stenar surra såsom bin. Der gid botten utur tunnan! Det mar präktig glycerin; Hela paflen wräktes unnan. Trollen titta i hwar wrå — Te få glädja fig åt fmällen — Sjelfwa jätten hör man flå Med fin hammare på hällen. Sonften knarrar, fpelet går, Sunden full med malm upphalar, Och på nytt min flägga går Uti bergets diupa salar. Snart mitt dagswerk nu är slut — Hårda klippan blir mitt läger, — Hwilar några timmar ut, Kraft oc mod ånyo eger. Sabbatoqwällen inne är, Hem jag vår till barn och mata, Knappa brödet delas här — Wi ha lärt oss att försaka. Nöd och fara blef min lott, Men en skatt iag bär doc inne, Som uppwäger mydet godt: Frid och ett förnöjsamt finne