nu och redan trodde de sig ha upptäckt lyckans magiska hemlighet. Men ack! hur lätt försvinner ej den ömmaste äktenskapliga kärlek, när den inträngt inom vanans trollkrets. Hur fadd blir icke drycken, då skumperlorna bortdunstat! Så gick det äfven med vårt unga pars sällhet. Det som förut varit passion blef snart vana, och som de ingenting annat hade att göra än att betrakta hvarandra, uppstodo nödvändigt ibland på deras ansigten, om de än voro aldrig så vackra, lätta spår af ledsnad och — 0, att jag nödgas säga det! äfven en viss böjelse att gäspa. Försökte då en af dem, drifven af nyhetens behag att sysselsätta sig med något annat, hördes genast hvassa ord, såsom: — Hvarför talar du inte med mig, Alfred? Det ser verkligen ut som om den der tråkiga boken i hvilken du nu läst hela Guds långa dagen, skulle intressera dig mera än din Clementine. Eller också: — Men Clementine, du hör ju icke på hvad jag säger; den usle kanariefogeln, som du nu öfver en timme sysselsatt dig med, är dig säledes kärare än mitt sällskap? Dylika samtal förde nu våra älskande ganska ofta! stundom uppblandades de väl med några skämtande ord, men I dessa, hvilka i början varit oskyldiga, blefvo småningom också bittra. Slut