Norrländska Korrespondenten – 13 mars 1868, sida 2

omöjligt att ledsnaden här skulle kunna öfverraska dem. Deras kärlek tilltog också med hvarje dag, hvarje timma. Var Alfred ett ögonblick borta, hette det genast: — Alfred! min dyre Alfred, hvar har du varit så länge? — Jag hemtade endast litet frisk luft, dyrkade Clementine. — Och det utan mig! Svär att aldrig göra så mer! -Hur gerna ger jag dig ej detta löfte, min ljufva engel! Och om hon händelsevis varit några minuter frånvarande, hette det straxt: — I himlens namn, hvar har du varit så länge, hulda Clementine? Det är ju en hel evighet sedan jag sist såg dig! — Jag var blott några minuter inne hos trädgårdsmästaren, min skatt. Jag gaf honom ordres angående en öfverraskning, som jag ämnar bereda dig! — Älskade Clementine! Men du var ändå för länge ute! ... Lofva att alltid säga mig hvart du går, så att jag må kunna skynda efter dig! — Min dyre, dyre Alfred, hur gerna samtycker jag ej dertill, ty det bevisar mig ju hur mycket du älskar mitt sällskap. Så förflöt det första året; Alfred och Clementines smekmånad räckte än