Vanan, kärlekens största flende. Alfred och Clementine voro sedan ett par veckor gifta med hvarandra och ännu aldrig hade solen kastat sina strålar på ett ömmare och lyckligare par. Hvad var Petrarcas och Lauras, och alla andra förälskades kärlek, emot vårt unga pars? De drefvo till och med sin ömhet längre än Halm fordrar i sin Ingomar, Skogens son, ty de voro endast en själ och en tanke, ett hjerta och ett slag; med ett ord det var rentutaf omöjligt att vara kärare än de voro. Han gaf henne de ljufvaste smeknamn, hvilka hon å sin sida besvarade med andra dylika, och hos begge parterne åtföljdes de af de vackraste epiteter, såsom hulda, söta, förtjusande, himmelska, 0. s. v. Som deras förmögenhetsvilkor tilläto dem att icke behöfva sysselsätta sig med något af det som i hvardagslifvets prosaiska språk kallas affärer, kunde de lycklige uteslutande få lefva för hvarandra, och för att så mycket säkrare kunna göra det, flyttade de till landet, der de egde en förtjusande egendom. I hög grad bildade och öfver öronen förtjusta i hvarandra, var det ju