tines kind blifvit större; likaså föreföll det Clementine som om Alfred allt mer och mer vindade. Med hvarje dag tyckte de begge makarne att dessa lyten tilltogo; dock afhöll ännu en viss finkänslighet dem ifrån att göra hvarandra uppmärksamma derpå, ehuru Clementine, för att vara sanningsenlig, brann af begär att meddela Alfred sin upptäckt; hon lurade endast på ett passande tillfälle. Ett sådant erbjöd sig likväl snart nog. En morgon, då de tillsammans genombläddrade några kopparstick och deribland påträffade ett fruntimmersporträtt, utropade Alfred. — Ack! huv vacker! ... — Menar du mig? afbröt häftigt Clementine. — Nej, jag menar damen på taflan. — Jaså, men hvarför tittade du då på mig? ... förlåt mig, min basta vän, men det förekommer mig verkligen, som om du på den sednare tiden tagit dig för en mycket obehaglig ovana . . . din blick är så underlig, det tycks nästan som om du vindade. — Min fru! utropade Alfred och sprang till spegeln. — Blif inte ond, min gode vän. Jag ville bara göra dig uppmärksam derpå, innan det onda blifvit inrotadt . Ännu kan du godt vänja dig derifrån, sätt endast någonting på näs