ligen uppsökte de hvarandras svagheter, funno sådana och begagnade dem som ömsesidiga vapen. Kortligen, kärlekens såpbubbla var nära att upplösas. En morgon gick Alfred fram till den unga fruns säng och betraktade henne. Hon låg ännu i sin sötaste sömn, men knappt hade han en stund stått och sett på henne, förrän han plötsligen varseblef en liten leverfläck på hennes venstra kindben. — Hvad vill detta säga? tänkte han, hvarifrån kommer denna fläck? Den har jag då aldrig sett förut! ... Det är i sanning ett födelsemärke, hur obehagligt! Vid frukosten var Alfred vid dåligt lynne! Clementine var deremot glad. Hon föreslog en promenad: Alfred ville ej: han föredrog att vara hemma. — Nå, då stannar jag också hemma, jag vill sjunga någonting för dig. — Det är inte värdt, jag har ondt i hufvudet och din röst är ibland så förfärligt skärande. Clementine såg förebrående på sin man och observerade då första gången något värkvärdigt i hans ögon. — Skulle det vara möjligt, tänkte bon, jo, det återstår intet tvifvel mera: Alfred börjar att vinda! Begge tego med sina upptäckter; dock förekom det Alfred under loppet af dagen som om födelsemärket på Clemen