Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1868, sida 4

111014 Het IM VLHSEtEr TI IIUITCTCI UT betsutwecklingar och finansiella häfkrafter. För trettio år seran wero två och treskiftesbruket det allmänna, wexelvrubruket war nästan ingenstädes genomfördt. Angarne gåfwo äfwen på herregårdarna en knapp skörd, ett tåligt foder otillvädligt att swältföra en dwergartad freatursstam. Gödselstäderna lemnade, fe dan det bästa bortrunnit en återstod af föga wärde åt de till omfånget obetyds liaa stenbundna, potatisbärande åfertes garna. Hwarje liten hemmansdel hate sitt husbehofsbränneri, dranken ansågs fom förnämsta lyftninasmerlet för ffördarne, och brännwinssupandet fom ett oundgängligt vehikel för umgänges. och affärslifwet. — Ladugårdsproduktionen berodde wanligen af arrenden, hwilkas princip hwilate på ten motsägelsen att erhålla få mycket fom möjligt i inkomst af sina freatur, under det man på faml ma gång få mydet fom möjligt swälte rem. Stötte någon possessionat fin for ladugård med eget folk, torde jordbruftas rens bekanta förklaring att han lade som nu genombäfwa wår tid. Det wände derför, utan att tritiseras, ogeneradt på dubbelt få mycket kalfwar fom han behöfde emedan hälften alltid swalt ihjäl under mintren få anses fom faratkterististt för systemet, om än detta frame ställdes mindre naivt. — Någon annan äkerbruksrerskap än ärtret, harfwen, flads den och wälten kände man icke till; att ega en och annan wändplog war nog att förskaffa innehafwaren namn af rationar lift i det traditionella jortbruket. Rättarne kunde fällan skrifwa och ännu min dre räkna annat än i hufwuret. Stryk war tet enda korrektiv fom anwändes, och den tryckta arbetaren måste låta sig detta wäl behaga. — Läga och ofnygga boningar utwisade en liknöjdhet och en brist på sinne för det sköna, härrörande från den hwarje dag återwändande striden för det torftigaste uppehälle. Såtan war jordbrukarens lefnadsställ ning mid början af 1830-talet, och en hwar, fom då tillbragt någon längre tid eller blifwit uppfödd på landet, måste merge att mi målat efter naturen, och att ingen öfwerdrift i skuagning förmörtart taflan öfwer denna, den gamla goda tiven. Under dessa förhållanden mar föp: mannens ställning gifwen. Hang affättning af andra än rena förnödvenhetdars tiklar måjte hafwa warit jemförelsewis obetydlig. Det oaktatrt berette hans winst hufwupsakligen på i hwad mån han war en skicklig lurendrejare. Den djerfwaste smugglaren ansågs fördenskull såsom orden största köpmanskapaciteten. Af landtmannen kunre fällan kontant liqvid erhållas, äårsräkningar och kredit på ännu längre tid måste lemnas, ftunvom liqvid erhällas endast genom att i utbyte taga spanmåäl oc framförallt bränwin. — Presterskapet, hyllande re: geln af beati possidentes, war ännu ide berördt of de religiösa trosstrider upp och ned på predikofjerdingen, på bet att denne måtte i tiondetimman lemna en mångdubbel valuta. Domaremakten war större än nu. Att wara män med domaren i orten ansågs wara en nöd wändighet. Mutor och juridviffa fiffig heter woro alltför litet bränmärkta af den allmänna opinionen, och bland det mycket gora wår publicitet utträttat är den totala förändringen häruti hwisst icke det minsta. Wilja mi slautligen, til råga på här ofwan uppräknate lägga wäntningarna på wära gästgifwaregårdar, de långsamma ångbåtsfärderna, wåra tröga pofte kommunikationer, wåra dåliga wägar, få hafwa mi i det närmaste lemnat ett utkast af tet ekonomiska och sociala lifwet i Swerge för trettio år seran Den som sedan dess wuxit upp skall icke återfinna ens nagra syår af hwad wi fil: brat och ffall verföre ide funna göra fig en föreställning om det fordna Swerige, dess nyfterhet i lånewäg och def omåtte linhet i dryckeslag, dess enkelhet och tarfe lighet, dess råhet och hjertlighet — kort sagdt, detta gamla Swerge, med sina fel och förtjenster, som nu för alltid gått till hwila. Föpmannaimvigning. Wid innewarande rikdgvag har ettföre slag dykat upp om tandthanrelng inffränt: