Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1868, sida 3

med den grannaste qvinna på Skandinaviska halfön ... observera du hennes ögon? ... och hennes hår, du? .. och växten och hållningen? . . . åh! du skulle se henne i sitt hvardagslif hemma i Norrtelge! Gud fördubble mina inkomster ä de inte galna i henne allihop derhemma i Norrtelge!... — Baktalare! — hördes i detsamma en röst, och när vi vände oss om stod fru Öhrman öfverst på den lilla trappan, som ledde ner till hvalfiskens buk. — Ah, se der, ha vi gumman! — utbrast Öhrman och spratt upp som en fjäder. — Kom hit, Amanda, söta välsignade . . . var så god stig på! Jon tog upp sitt ur och trädde ner till oss i det sällsamma kabinettet. — År det skick och fason — utbrast hon och höjde skalkaktigt klockan framför mannens ögon — är det skick och fason att en hel timma låta en stackars hustru sitta ensammen hemma i svält och elände, medan mannen smörjer sig med en hel hvalfisk? ... — Hör du nu? . .. Pigg och rolig! ... Qvick som en olycka! . — Jag försäkrar fru Öhrman — inföll jag — att han icke smakat en bit af fisken; deremot har han i en timmas tid veritablement frossat af nöjet att få berätta sitt hjertas historia, som i sanning icke tillhör det hvardagliga slaget.