Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1868, sida 3

1851 års orospiggo, samt tillika iakttagit det otvetydiga välbehag! hvarmed den vackra Amanda emottog hans fästmannalika artigheter, skiljdes jag från detta ännu efter 5 års äktenskap bestämdt mycket lyckliga par. Af sin oförmodade vinst hade Amanda på sin bröllopsdag anslagit tiotusen riksdaler till ett barnhem, för hvilket grefvinnan Eva sjelfmant erbjudit sig att bli föreståndarinna. Med resten lyckliggjorde hon sin man, som, till sin ordinarie lön som häradskrifvare, alltså får lägga årliga räntan af omkring nittiotusen krigare, hvilket — det får man erkänna — är en ganska ovanlig svit af en lättsionig nyck i pojkåren. Och så gick det med honom, som skulle bli qvinnohatare! Han är nu den mest förtjusta äkta man jag sett, och skulle nog ännu vara i stånd att af lutter kärleksyra debitera ordinarie räntan upp åt väggarne ... Detta är dock förklarligt och till och med förlåtligt, då man fått en sådan hustru. Men att hon, detta qvinliga praktexemplar, kunnat fästa sig vid en till det yttre så tarfligt lottad mansperson — se detta är, i våra tider åtminstone, ett komplett mirakel! (Slut.)