Norrländska Korrespondenten – 10 mars 1868, sida 2

jag kände någonting besynnerligt i luften ... alltnog jag blef vittne till ett samtal imellan Amanda och grefvinnan Eva, der den sednare yttrar: — Men är du säker, kära Amanda, att du icke ångrar dig? — Fullkomligt. Hvad båtar mig dessa lumnpna penningar, då jag i alla fall icke får dela dem med dig, min hulda älskade Eva! — Nu är du orättvis emot mig; tyvärr ligger jag din kassa alltför mycket till last; men du har sjelf så velat det och ... — Ack, Eva tala ej derom! Låtom oss i dess stället fundera ut bästa stället att disponera dessa tiotusen, som jag anslagit till välgörande ändamål, ty att vänta på att det der tjurhufvudet deruppe skall säga ett ord till mig, det larer väl vara lönlöst. — Ja men Eva jag säger dig bestämdt att han tycker om dig. Tro mig du ... förhasta dig icke . . han friar innan du vet ordet af! — Ja, om mornarni! — utbrast Amanda hånfullt — nej Eva, jag känner den karlen . . . karaktärer, sådane som hans, kunna aldrig förlåta ett litet skämt . . . och likväl ligger der någonting så pålitligt och redbart i hela hans vandel, att han i detta afseende är mitt ideal bland karlar . . . i hela den horribla högen af dessa yskapelsens herrar känner jag ingen, åt hvil